Sömnen vill inte infinna sig...

Första natten hemma sov jag som en stock! Skönt det var ju inga problem det där, trodde att jag hittat den svenska rytmen snabbt. I natt har jag bara legat och snurrat. Nu är klockan 05.30 svensk tid, dvs 23.30 för oss utvandrare och kroppen borde vara inställd på sömn, men icke. Sömnlösheten kan även bero på att jag drack två koppar kaffe på gårdagens bemärkelsedag. Nu kan jag äntligen stå för de 29år som jag (av någon anledning, fråga mig inte varför) skrivit att jag var/är i presentationen "om mig". Ingen åldersnoja, snarare tvärt om! Med ett spädbarn i huset känner man sig si sådär tio år äldre (läs tröttare) än sin verkliga ålder så 29 låter faktiskt som rena ungdomen. :o) Elwa sover förresten i sin vagga nu, verkar gå riktigt bra faktiskt, håller tummarna för att det fortsätter så. Den här ungen ska lära sig att sova i egen säng nu, så fort som möjligt. Så det inte blir som med storebror, honom har vi fortfarande inte riktigt fått ur vår!
Resan hem gick bra. Elwa fick en sådan "liggkorg" att sova i över Atlantflygningen, hon sov bra även där så det var perfekt. Lite lagom sövande turbulens hela vägen :o) Vi landade i ett nollgradigt Stockholm, solen tittade fram mellan molnen och det kändes helt ok. När vi närmade oss Nyköping hade himlen förvandlats till ett mörkt täcke och det föll blötsnö. Huset var iskallt och rått. Verkligen en chockstart, ingen av oss var särskild glad över att vara hemma. Gårdagen kändes tio gånger bättre. Huset börjar få dräglig temperatur, har hunnit träffa de allra närmaste och fler är på gång. Nu känns det riktigt bra att vara hemma i Svearike igen!