Hur går det för Niclas!?!

När jag startade den här bloggen (eller rättare sagt den som gick upp i rök) så var tanken att hela familjen skulle blogga om händelserna här över, Niclas om arbetet och jag om livet som desperat hemmafru. Nu föll det sig så att bloggen blev mer min grej och därför handlar den om det som mitt liv består av just nu, dvs mest barn, barn, barn ...och barn. Anledningen till att vi befinner oss här på andra sidan Atlanten är ju inte för att bara glassa i solen utan för att Niclas försöker bygga upp en verksamhet. Jag förstår att det är många som undrar hur det går och tänkte därför försöka redogöra för det ur min synvinkel, även om jag inte känner mig särskillt insatt just nu när jag lever i min bebisbubbla.

Första gången han var över gick tiden till att hitta ett hem att uppehålla en hel familj i och alla bestyr som hör till det. Ni som har följt den tidigare bloggen eller to m hälsat på, förstår att jag tycker han klarade den uppgiften bra *ler*. Andra perioden (nu i somras) handlade det mest om planering, planering och planering samt att ta hand om de gäster som vi hade glädjen att få på besök. Vi fick även en hel del kvalitets tid tillsammans vilket var underbart då iaf inte Niclas haft ordentlig semester på 5-6 år. Nu, tredje resan känns det som att det börjar röra sig åtminstone lite grand. Som det ser ut så blir vi kvar ett år till för att ge hela projektet en ordentlig chans. Det är inte lätt, kostar en hel del och det tar tid att bygga upp något helt nytt i ett ganska främmande land. Ett land som tyvärr befinner sig i ekonomisk kris. Det är fortfarande kosttillskott det handlar om, någon speciell produkt tänker jag inte presentera då det hela tiden har en tendens att ändra sig. Parallellt med detta försöker min käre Niclas göra konstgjord andning på företaget hemma i Sverige. Ett företag som blev uppköpt och kört i botten av en annan firma som till råga på allt inte kunde betala för sig. Företaget är åter igen i vår regi. Så ungefär där befinner vi oss nu, vi får se hur det lyckas. Det känns som att han har bra människor runt omkring sig nu vilket är skönt då vi klättrat över både ett och två rötägg på vägen. Vi håller tummarna för att slippa fler av den sorten.

Som vanligt har min käre kamrat STORA visioner. Ärligt talat vet jag inte vad eller vem som skulle kunna ta hål på dem, inget eller ingen har lyckats hittills. Ibland ser jag vårt förhållande likt en ballong. Niclas är ballongen, fylld med massor av helium *skratt*. Jag är tyngden som sitter i andra änden av snöret och hindrar ballongen från att flyga för högt, barnen är väl själva snöret kan jag tänka. Ibland känns det tråkigt att behöva vara tyngd, jag skulle mer gärna vara en vindpust som lyfter ballongen högre och högre. Men tro mig! Utan tyngd skulle den fara ut i yttre rymden! Samtidigt som denna man ibland får mig att slita mitt hår och tycka att berg och dalbanan vi sitter i går lite väl fort, så kan jag inte sluta imponeras och fascineras av den enorma viljestyrka och drivkraft han har! Jag kan även likna honom med en sådan leksaksgris, med tyngd i botten, som hela tiden reser sig upp trots att man puttar omkull den. Jag är definitivt hans största kritiker men nog också hans största fan och den som håller tummarna allra hårdast. För visst, även mitt liv påverkas ju av hans med- och motgångar. Jag vågar knappt säga det till honom högt, pga det jag beskrev med "ballongen" ovan men jag kan ju genom denna text önska honom ETT STORT LYCKA TILL!!